Anne-Lie Larsson Ljung, "Winds of Change".•

.
Konstnärsparet Anne-Lie Larsson Ljung och Bo Ljung inleder konståret på Tomarps Kungsgård.
Båda är målare, ibland lika men oftare olika. Hon gestaltar förföriskt vackra men också obehagliga urbana miljöer.
Han visualiserar drömska surrealistiska rum, där föremål ur olika sammanhang möter varandra, ibland som hos René Magritte.
Anne-Lie Larsson Ljung målar suggestiva stadsrum i dramatiskt ljus.Det är ofta natt- eller skymningsbilder men med ett slags inre glöd. Hon synliggör ”det fula”, det vi inte ser eller minns, en steril betongbro över en öde väg, nergångna hamnmiljöer, slitna hyreskaserner. Hon vänder blicken mot miljöer som inte tycks vara värda att betrakta, därför att de saknar karaktär, sådant vi skyndar förbi.
Bara undantagsvis skymtar människor. Den som ger sig in i hennes bilder kan riskera att bli nedslagen.
Och ändå finns ett slags skönhet i dessa stadsbilder, förfallets, fulhetens, rostens och betongens skönhet
Ljusets lyster skulle kunna komma från ett fantasins worst-case-scenarium, en becquerel-laddad glöd efter den stora katastrofen – eller möjligen bara från färgspelet i en melankolisk kvällshimmel.
I "Winds of Change" tror jag mig ha hamnat på en övergiven station nära hamnen vars vatten kan anas under höga lyftkranar. Alla tåg har gått och alla klockor har stannat.
Anne-Lie Larsson Ljung arbetar som driven kolorist i en färgskala som om det inte låter så långsökt skulle kunna beskrivas som inspirerad av Rembrandt, mycket mörker och så ljus,det ljus som är nyckeln till målningarnas bildvärldar.
Det är också ett teatralt måleri, bilder som skulle kunna vara skisser till laddad scenografi för en modern uppsättning av Brechts "Tolvskillingsoperan" eller varför inte en tuff Norénpjäs där rollerna lämnat hemmet och desillusionerade förirrat sig ut i verkligheten.
Anne-Lie Larsson Ljungs bilder är berättelser, de rymmer historier att fylla i för betraktaren. Mina associationer snubblar in i dem och leder inte sällan långt in på civilisationskritiska tankespår.
Bo Ljungs måleri är annorlunda. Jag ser en fågel, ett träd utan löv, en stubbe med människofötter. För att läsa bilden försöker jag fylla i mellanrummen och skapa ett sammanhang, lite som när jag försöker lösa en rebus. Skillnaden är att jag i bildläsandet skapar min egen rebus, utan någon entydig lösning.
Målningarna har en drömskt undanglidande karaktär. Några klotformade lampor blir med hjälp av titeln planeter i ett gåtfullt planetarium.
I "Dans Macabre" finns udda föremål uppställda på en schackrutig yta. Ett av dem känner jag igen från en annan målning, "Fenicisk budbärare", en avbildad träfigur uppställd på en avbruten pelare. Jag gissar att det finns något slags original i konstnärens ateljé. Jag läser målningen som en arrangerad dröm, ett stilleben med betydelsebärande ting.
I bakgrunden, som på en utsikt från ett fönster, finns en ljusfylld eller isbelagd sjö, med speglande träd.
Trädmänniska" står återigen för något annat. Ett teatralt ansikte eller en mask tittar med intensiv blick ut ur bilden.
Sammantaget visar Tomarps utställning fram två konstnärskap vars skilda världar sällan möts men som ändå kompletterar varandra.